Fanny

Utdrag ur logg/dagbok 20/11-09

Jag är slut, jag vet inte vad jag ska ta mej till längre. Jag är så trött att mina ögon inte går att hålla öppna, armar och ben värker. Helst av allt skulle jag vilja gömma mej, långt bort där dom inte kommer åt mej. Gömma mej pappas famn och vara liten igen. Jag klarar inte mer, jag är inte stark. Det känns som en en storm inom mej, som bara blir värre och värre, och jag är för svag för att stå emot. För första gången på nästan 3 månader så gråter jag, ordentligt, hela kroppen skakar, jag ligger under täcket som en boll med en pappers rulle hårt mot mej, blundar hårt och hoppas att verkligheten ska försvinna. Över en timma ligger jag så. Jag har ett alarm på mobilen, på hur länge jag får gråta, sedan ska jag iväg och jobba. Vad ska jag göra? Hur ska jag orka ta mej igenom detta? Ena sekunden går jag som på lyckopiller, adrenalinet bara pumpas ut i kroppen och energin är oändlig, sedan får jag en motgång, en liten eller en stor, och det ända som jag vill är att slänga mej på marken, gråta, skrika, slå! Men jag gör det inte. Jag är tyst som en mus, jag jobbar och kämpar allt vad jag kan.

Jag kommer klara det, jag kommer jobba miljoner timmar, jag kommer kämpa allt vad jag kan.
Jag får en ny erfarenhet, något jag aldrig kommer glömma.
Varje sekund av min lediga tid använder jag till att göra roliga saker, uppleva Paris och Frankrike. Men när dom lediga stunderna blir få, är så så fruktansvärt svårt.

Jag önskar jag var stark.